Nästa år

Trycket avtar lite, man tar en titt omkring sig och ser allt man lagt åt sidan i stressen. Bland annat denna bildblogg. Kastade ett öga på det senaste inläggets datum och greppade kameran så fort jag kunde.

Kursen börjar nå sitt slut, det omtalade provet gick bra men det därefter inte så bra. Det löser sig, jag har inte kommit så här långt för att ducka under. Min kompis hade rätt i att jag skulle få en riktig lärare, annat än under gymnasietiden.
"Så nästa år då?", är den tanke som slår mig i början av december varje år. Samt att man utvärderar året och undrar vart det tog vägen egentligen? Året har dock varit mycket mera givande än det föregående, nu har jag både mål och är på gång.

Inget grepp

Det börjar kännas av att den här matten är lite krånglig. Ofta säger folk att just den här kursen är den svåraste, tydligen har brorsan fallit på just den delen jag är på just nu.
Kan förstå varför, av någon anledning känns det inte som om man får grepp om det.

Är dock innerligt glad över att provet är framflyttat, egentligen skulle det varit idag. Det hade nog inte gått särskilt bra alls, men nu gäller det att ta vara på den tid man fått.
Men om man misslyckas då? Inget man siktar på, men samtidigt ska man nog inte bryta ihop om man bemöts av ett IG (men nog är man ledsen i ett antal timmar efteråt i vilket fall).

Mörkret börjar komma, inte direkt uppskattat av fotografer. Det går ju att göra nånting av det, som det mesta, men det är inte direkt inspirerande. Studiofoto har aldrig varit min grej, fick inte direkt grepp om det eller fann något större intresse.

Det enda som finns i mitt huvud denna dag, denna stund är provet på fredag. Hålla tummarna?

Höstljus

När jag var liten tyckte jag alltid bäst om sommaren, varmt, ljust och mycket fritid för de flesta av ens närmaste. Samt naturligtvis att jag fyller år under sommarhalvåret.

Men för att bo i Sverige krävs nog att man lär sig uppskatta något med alla årstider som bjuds, inte särskilt lätt kanske, i ett land där solljuset ibland förefaller ha tagit ledigt.
Av någon anledning har jag missat hösten när det gäller bilder. Den har flugit mig spårlöst förbi, tills den nått sitt slutgiltiga "fulstadium" och då tycker jag det är försent. Man blir deprimerad, man känner att man missat något.

Det är när himlen är dödsgrå och solen bortflugen jag längtar efter nästa steg. Snabbt framåt, ge mig ett vitt lyser över nejden.
I jobbsökandet har jag fått ett antal besökare på min site från oväntat håll.
Det slog mig med total häpnad när matchmakern, eller vad begreppet för en person som ska hjälpa få ett jobb är (nej, inte jobbcoach.), sa att han hade besökt min site och var imponerad.

Bonus, kallar jag det, något jag sällan tackar nej till.

En aning inklämd

Börjar se ett mönster i mina egna bilder, lite av en upprepning. I gymnasiet sa de alltid att man skulle "hitta sin egna stil". Själv är jag mest orolig över att bli tjatig, att man ska framstå som trist och enkel att förstå.

Så här års förra året fotograferade jag i en liknande form, i jakt efter overklighet eller surrealism om man vill. Om bilden är attraherande men samtidigt förvirrande har jag lyckats.

Samt förstås, att du inte har någon som helst aning om var bilden är tagen..
Bäst att bara köra på, ta mera bilder, klaga sin nöd och vara glad för det man har. Som till exempel: en ny fräsh värmepump ifrån CTC (har jag sagt att jag frusit i 4 år?).

Detta blir nog den sista souterrängvåning jag bor i, kallt, murrigt och ett jäkla oväsen ovanför skallen. Helt okej på sommaren dock och inget problem när folk håller sig lugna.
Kanske har jag klandrat våningen för hårt. Det är trots allt inte dess fel att värmesystemet används åt häcklefjäll. Ska ta en bättre titt denna vinter.

Man borde nog fotografera lite mera.
Det var väldigt vad ont om tid man plötsligt fick..

Uppryckning.

Min studier går faktiskt långt över vad jag väntat mig, men ändå är jag en aning missnöjd. Överskattade mig själv på det senaste provet och fick ta straffet för det. En hel del slarvfel och missuppfattningar..

Ironiskt nog är detta ett väldigt gott tecken.
När jag sökte kursen minns jag rädslan för underkänt och nu känner jag missnöje över att jag blev godkänd?

Ska se saken ur ett mera positivt perspektiv: IG innebar omprov i januari 2010!
Tack för att jag slipper det.

Att lära sig något nytt.

Kändes väldigt lättare på något underligt sätt att finna att jag mådde mycket bättre detta år än vad jag gjorde tidigare år och månad.

Det känns bra att ha något på gång, att ha ett steg under utveckling, även om det är litet.
Jag hade själv ingen aning om hur viktigt det var att försöka göra något som (praktiskt taget) bevisa för dig själv att du klarar av att lära dig, att utvecklas. Mest av allt att du kan klara av utmaningar.

Är dock inte nyfrälst eller så, menar att jag känner motivation, något som jag inte sett röken av på väldigt länge.
Bland annat fann jag på vägen hem att det skett en bilolycka med polis närvarande. Med kameran i högsta hugg började jag fota för fullt.

Fick påtryckningar av både polis och andra fotografer, om att det inte var något att ha.
Dom har väl olika anledningar, men jag ringde upp lokaltidningen som inte hade hört något alls om det tidigare och var intresserade.
Vi får se om det blir något av dom bilderna, men det viktiga är att försöka och att inte ge upp.
Som min vän sa: "Förloraren ger upp."

Hösten stundar

Sommaren har varit fin tycker jag, trots regnet och trots att jag fick avstå från utlands resor av ekonomiska skäl.

Mest av allt för att hösten har mycket att ge, många möjligheter. Det känns som om det var ett tag sedan jag tänkte så.
Mitt rum är ju äntligen klart-bara det! Det var i September vi tröttnade och vi tog tag i det, "en totalrenovering" som en bekant kallade det.

Ljusare, fräshare och bättre organiserat men jävlar vilken tid det tog.

Det enda som är kvar av det gamla rummet är min taklampa (som jag av misstag halvt slagit sönder).

Värmepump är på gång och om allt klaffar kan nog 2009 års vinter bli mera mild för vår del. Hösten kan komma för min del, den ska inte knäcka mig. (Ta i trä.)

Hittat en jag gillar

Jag börjar snart en kurs, studiekomplettering, inför en utbildning jag ska söka till. Tänk att jag hittade en utbildning som verkligen intresserar mig.

Tänk om jag gjort det innan jag gick ut gymnasiet?
Minns att jag letade efter utbildningar men visste själv inte riktigt vad jag ville göra eller bli. Jag ville prata med någon om saken, diskutera saken med en person som finns där för ungdomarna för just framtida studier.
Tråkigt nog hade inte mitt gymnasium någon syo-konsulent, "man måste inte ha det" och på det klarade dom sig undan.

Dom sade dock att man kunde komma till dom med frågor men varför skulle jag göra det? Jag hyste sällan särskilt mycket förtroende för dom som erbjöd sig och inte heller hade dom tid.

Men nu ska det bli andra bullar, har siktet ställt och mål i sinnet. Det skulle väl va fan om man inte lyckades nu...

"Förloraren ger upp"

"He who dares wins."
Ett bra ordspråk tycker jag, men att våga göra något är en sak och att se alternativen är något helt annat.

En vän till mig sade sin egna filosofi som troligen skulle kunna rivalisera det gamla brittiska ordspråket.
"Den som ger upp förlorar."
Vackert, inte sant?
Först höll jag inte med, mycket händer efter varje försök i det här livet. Man kritiserar sig själv efter misstag, man ser andra lyckas bättre, man försöker sig på något lättare, kort sagt: listan kan göras lång.
Men om man aldrig ger upp och kämpar på blir allt bra då?
I den bästa av världar tror jag det, men jag är allt annat än euforisk
(men jag försöker i alla fall att inte vara pessimist).

Jag tycker dock att varje försök är värt något och att förkasta är bland det sämsta man kan göra i det här livet.
"Ingenting blir gjort om man inget gör"
Den kom jag på här och nu, faktiskt.
En aning sämre och inte särskilt informativ men rätt okej.

Det vill säga om man hoppar över att det är en dubbelnegation i den..

En Bildblogg?

Har en allmän bra känsla för hela den här bildbloggen. Ska pointera att jag rakt ut föraktade bloggar innan jag började med det här projektet (och gör det till viss del än). Ironiskt nog tycker jag det är lite likt mig, lite fördomsfullt gnäll på något tills jag prövar det själv å utvecklar en riktig åsikt.

Den har ju bara varit uppe sen i mars 2009, men enda är det en av de mest raka saker jag gjort på väldigt länge.

Jag letade efter något att göra inom mitt område. Brorsan gjorde hemsidor när han var rastlös, för att hålla sig igång. Kunde inte begripa vad min motsvarighet var.
Det var när jag besökte fotografen Micke Bergs hemsida som det slog mig: (i klartext) "En Sån vill jag ha!"

Inte för att den är Sveriges mest besökta blogg eller något sådant, men den håller mig igång. Den ger mig ett syfte, en anledning till att fota.

Tack ska gå till min bror Robert, utan dig hade det aldrig blivit något.
Som så mycket annat.

Stilla så stilla

Rastlöshet skjuter mig i ryggen. Sen jag gick ut gymnasiet har jag av någon ogrunderlig anledning önskat hoppa på någon slags "tåg". Företag eller utbildning, rikta mig åt något håll och jag skjuter av.

Tiden går, inget jobb fås och skolorna är ointresserade. Personligen blir jag inte den mest effektiva människan under dessa förhållanden.
Under alldeles för lång tid var jag arbetslös, något jag grämer mig för nu. Som min bror säger: "Du vill, men tiden vill inte och det är synd".

Dramatiskt, va? Det är det inte, mögel är vad det är.

Sommartider

Tror inte jag uppskattat sommaren så mycket som jag gör nu. Har nog aldrig riktigt förstått hur mycket solljuset, värmen och grönskan påverkat en. Jag skulle lägga skulden på Värmdö kommun som förser oss med lokaltrafik men SL har klarat vintern ganska bra.
Inte som 2005 när jag flytta hit, det va en riktigt krash det!
Om jag ska klandra någon eller något skulle jag nog fokusera på det faktum att vi kört vintern igenom utan fungerande värmesystem. Nå, från mitten av november till mars fick vi en skvätt men sen va det tillbaks till kylan. Värmepumpen paj och oljan för dyr, så vad göra?
Det kallas ved, det man får ur skogen. Jag kan med gott samvete säga att jag inte kapat ett enda träd. Dock har man plockat fallet virke och dylikt.
Inte en chans att jag gör om detta, snål farsa, lågkonjunktur eller vad som helst.

Detta slit hamnar nog inte i mitt CV gissar jag?

Life on the island

Livet på ön går inte alltid som jag vill. Om jag ska vara extra gnällig skulle jag säga att det går mig på nerverna. Långt från stan, långt från affären, dåliga förbindelser samt minst minst 2 strömavbrott under vintern.

Fast jag är nog den som klagar mest på den fronten i min familj. Även om avståndet till det mesta stör alla.
Men jag har inte körkort, inte heller har jag pengar till körkort. Det stör mig att jag ska åka de usla förbindelserna som tar nästan dubbla tiden, jämfört med bil, för att ta körkort.

Är jag mera en stadsmänniska? Ärligt talat vet jag inte, måhända är det så, jag har inte prövat. Det ser inte ut som jag kommer kunna "pröva" på ett bra tag heller, allt står ju bara still.
En bra och radikal förändring är att uppskatta, som en raket genom fönstret. Ett jobb vore kärt och som en logisk följd även: pengar.

Jag och ganska många andra ungdomar i Sverige.

Utan alternativ

Undrar hur långt ner man ska behöva sjunka egentligen? Sjunka för att få ett jobb, särskilt ett jag verkligen vill ha. Nyligen sänkte jag mig ytterligare en nivå och lagom till det att jag börjar bygga upp förväntningar slets mattan bort under mina fötter.

Undrar om detta är ett tecken på att man är för dålig för den sortens jobb? För dålig för det jag trodde JAG sänkte mig till. Detta kan vara ett mycket dåligt vändning.

Friska tag och in vidare med huvudet i lågkonjunkturen!

...Men varför?

Det man borde gjort

De flesta äldre människor jag träffar talar ofta om det dom aldrig gjorde och borde gjort. Jag kände den känslan för ett par dagar sedan.
En släkting hade gått bort, en äldre människa jag aldrig lärde känna, någon jag borde lärt känna.
Om man ser saken från den andra sidan kan man ställa sig frågan, varför jag skulle lära känna dem? Personligen tror jag ändå att det är viktigt att lära känna sina rötter, att man har kontakt med släkten. Att man har någon inom sina familjekretsar, vänner är minst lika viktiga men om möjligt ska familjen finnas där.
Men denna gång var det bara för sent. Jag försökte göra mitt för att dessa människor inte ska bli glömda, men det hade varit trevligt att tala om det för dem.

Ett bättre år

Hoppas innerligt på ett bättre år än det förra. Förutom min resa till Österrike, under sommaren, finner jag lite av värde från det året.
Det förlorar även mer värde om jag tänker arbetsmässigt, nog för att jag gjorde många försök, bland annat ett flertal ansökningar till fotoskolor men slutsattsen blev ändå att man fick bära hundhuvudet.
Men skammen den som ger sig, man ska inte förkasta. Förkasta har jag gjort nog i mina fåtal dagar.