Allting är nytt och bekant

Efter en dryg månad i en främmande stad med främmande människor i en skola jag aldrig besökt tidigare känner jag mig ... underligt nöjd.

Konstigt hur något helt okänt kan kännas så bekant.
BTH är nog allt jag förväntade mig och ibland mindre än jag bad om. I stora drag tror jag att det var ett bra beslut (se: lågkonjunkturen).
Det är verkligen befriande att komma hemifrån och äntligen komma igång. Att äntligen kunna berätta vad man håller på med och var man bor utan att behöva skämmas alls -tvärtom.
Skaparglöden känns återkommen -var kan jag scanna mitt kollagé med Beppe Wolgers?!

-Jocke K i röran

Slutligen

Äntligen, efter över 4 års letande står jag inför porten in till vidare utbildning. Jag skulle ljuga om jag sagt att resan hade varit njutbar, förvirring, trötthet och en mindre åldersnoja har jagat mig ständigt. Bristen på körkortet är en del av det...

Det är en diger saga, efter två missade uppkörningar i Stockholm föreslog brodern att jag skulle göra ett försök i Södermanland, där vi har vårt landställe.

Slagen och skamsen slängde jag mig på luren och lyckades hitta en tid i Norrköping, inställd på förlust körde jag och mor dit.
Skakande som ett asplöv körde jag ut bilen med inspektören och försökte memorera 10 månaders träning samt två uppkörningar (mest dom förbannade uppkörningarna).

Redo för undergången parkerade jag bilen och får till min stora förvåning höra en mening som kommer stanna med mig för alltid: "Joakim, (paus) körningen är godkänd." Det kändes som om att vakna ur en mardröm.

Att jag måste expandera inom något ämne vet jag, det är viktigt att vara mångsidig inom media. Foto i sig står sig väldigt svagt som enda kunskap idag.

Utbildning är något som krävs eller erfarenhet. Hur får man erfarenhet om det krävs utbildning för att få den? En utbildning krävs, till stor det idag, känns det som.
Vägen till utbildningen har kantats med många olika sorters reaktioner, de flesta positiva andra hjälpsamma med råd eller saker jag behövt. Ett stort tack till alla er!

Lite mera intressant är nog att jag stött på många lustiga människor på vägen, menat då med start då från när jag upptäckte utbildningen till idag.

Vem kan till exempel glömma studievägledaren som ville att jag skulle hoppas av mina comvux-studier -som var nyckeln till att studera vidare?!

Folk som inte förstått vad det är jag vill studera (nu vet jag hur du känt dig alla år käre bror) och ifrågasatt den på dylika grunder till att rakt på sak ifrågasätta om utbildningen verkligen tillhörde Blekinge tekniska högskola.

Prövningarna har varit många -och fler ska dom bli.


Det var min sista utbildning på min lista, den jag fick besked av sist -och den som jag ville gå mest.

Äntligen är jag på väg någonstans, äntligen en utbildning som jag vill gå till etthundra procent och framför allt: dom tog in mig!

Äventyr.

Så stundar besöket som jag laddad inför så länge. Jag har gått komvux-kurser och planerat. Jag har slitit med körkort med detta besök i åtanke, till en början nästan bara med denna skola i syfte.

Nu när jag står inför besöket till Blekinge så tvekar jag hårt.
Har aldrig varit bra på att "äventyra" och sparka igång mig själv (som tur är har jag vänner som gör det åt mig) och detta är lite av ett praktexempel -man måste satsa för att vinna.

Undrar lite smått, hade det gjort någon skillnad om skolan inte hade haft underliga inträdeskrav?

Troligen inte och det hela kommer lösa sig. Det gör liksom alltid det, på ett eller annat sätt.
Jag är mer än glad att jag har andra problem, andra projekt på gång, för då blir det på något sätt lättare.

Antingen antyder man att det finns värre problem eller (om man ska vara positiv) så blir det inte lika livsviktigt -man har ju annat att satsa på.

Skarpsynta märker att vi är tillbaka i grönskans land, det är väl trevligt?

Början på något?

Så rent positiv kan jag inte påstå att jag är. Dock är det uppenbart att när något går utför är det bra att ha en backup-plan, vilket jag kan med glädje säga att jag har en.
Skolansökningarna förefaller gå utför, tre av dom totalt fyra skolorna har nu uteblivit eller nekat mig. För att strö salt i såren börjar jag tveka över den sista, dels för att jag inte tycker om att "satsa allt på ett kort" men till stor del för att deras intagningsprov är en aning flippat.

För att göra saken bättre ligger skolan i Karlshamn, Blekinge, vilket inte är nästgårds direkt.
"Kommer han till något positivt någon gång?" Definitivt, det som överväger på den ljusa sidan är att jag har arbetat som fotograf under detta år, något som jag väntat på att göra länge.

För att vidare skina ljus på saken så går mitt körkortstagande bra, väldigt bra. Jag klarade i fredags av, om man ska tolka brorsans intryck, en av de värsta momenten i körkortstagandet.
Den riktiga sensmoralen här kan sammanfattas med ett enda ord: utveckling.

Inte att jag är färdig eller har utvecklats klart utan att jag känner att jag kommer framåt och det var ett bra tag sen sist.
Hoppas det går bra i Blekinge och att dom är värda min tid. Mest av allt att dom ska vara riktigt kloka faktiskt...

Ingen utopi?

Att besöka ansökta skolor har jag alltid ansett en börda. Varför ska jag behöva ta tid till att åka? Varför måste alla utbildningar jag söker begära idiotiska saker som andra högskolor inte ens förefaller bry sig om?

Ironiskt nog blev jag slagen på fingrarna i början av denna månad, vid ett besök i en skola i Kalmar. Resan var relativt trevlig, jag åkte med ett bekvämt tåg och bra buss, samt att jag träffade en väldigt trevlig flicka från mitt område.
Men det är nog knappast för resan som man gör denna odyssé, eller hur?

Allting var på plats. Jag hade ingen plats för skepticism, den skolan var visserligen inte mitt personliga förstahandsval men den var definitivt en av Sveriges bästa.

Skolan kändes lite som en uppgraderad och förbättrad version av mitt skolbesök 2008, i Nässjö, som för övrigt skröt om att man kunde söka vidare till just den skola jag besökte.

Det är en annan sak som skulle gör mig väldigt lycklig: om jag kom in på skolan med mina nuvarande kunskaper.
Ty dom tar endast in ett litet fåtal och de flesta med någon form av högskoleutbildning. Om minnet inte sviker mig så sa dom att det var 7,5 på varje ledig plats, med 140 sökanden.

Vilka ska de lyckliga 24 bli?
Jag har inte tid att tänka på sånt dock, körkort och två andra skolor väntar. Jag fick för övrigt just ett brev från BTH, jag är kallad på intervju!

Livet rullar på.

Hoppfullhet

Det känns som om en hel del tomrum är på väg att fyllas, att man vågar testa nya grunder. Det var ett tag sen sist som jag testade gränserna.
Om man ska tänka studiemässigt så var det nog runt 2008 som jag satte mitt förtroende till det akademiska och då fick jag nobben över lag, vilket gjorde mig ytterst frustrerad. Var var min plats? Varför dög jag inte?
Man ska inte grubbla säger min körskolelärare och jäklar vad rätt han har. Undrar hur det kommer kännas att ha körkort i sommar? Jag vågar vara så kaxig, brorsan har visat att det finns ljus i slutet av den tunneln med.

Kommer jag inte in på någon av skolorna ska jag ta det med ro, i så fall var dom inte värdiga mig.

Jag har nog inte varit såhär hoppfull på flera år.

Att komma framåt

Jag kan nog inte minnas när jag varit såhär uppbokad och samtidigt haft lust för att boka upp mig ännu mera!

Dom senaste två veckorna har varit prövande, jag har avancerat inom körkort och samtidigt arbetat mig igenom ett antal fotojobb. Körkortet först, med en bra lärare kommer man långt och det känns verkligen som man har hittat en nu.
Jag är ju inte den ende med framsteg, brorsan har uppkörningstid bokad. Jag är övertygad om att han spikar den, omöjligt vore väl annat med den fokus han har.

Jag har inte riktigt kommit så långt men jag ska klara det här, har bokat in fem lektioner på fyra dagar för att verkligen klämma ut så mycket som möjligt.

På skolfronten har jag nu sökt två stycken, den jag allra helst vill gå och en liten utmanare.

De andra kräver bilder så jag har samlat en kollektion och printat, om jag någonsin får ändan ur vagnen och hämtar dem.

Skämt å sido så känns det som en relativt stor möjlighet att jag studerar i höst, var och när är ju i allra högsta grad osäkert men det ska definitivt vara med möjlighet till körkort och bil.

Inte för att jag har någon. Man ska ju dock tänka postivt eller hur?